Dagbok

Så samlades vi efter att ha kämpat uppför den förvisso halkbekämpade men ändå vintrigt slippriga backen till årets första konsert i det gamla missionshuset. Både vi som känner kvällens artist mer eller mindre och han själv får nu äntligen sammanstråla till en gastkramande kväll med mörk musik, passande en mörk vinterkväll. Hur mörk kan Mozart vara? undrade kanske en del inför kvällens inledning med hans Fantasi i c-moll. Jo tack! I ett av sina mer dramatiska pianostycken fick vi en resa som irrade hit och dit i tvekan och lätt förvirring innan den då och då fann en stig i mörkret som tycktes leda någonstans – eller? Martin tillät sig ”stå och tveka” i mörkret så länge så att oron byggdes upp inom oss åhörare och även om det lufsade på då och då till synes obekymrat under full kontroll så kändes den tryggheten ganska otillförlitlig... Tack för gastkramningen, herr pianist! Och tack igen för det som sedan följde – efter det första stycket presenterade Martin hela programmet själv med stor kunskap, inlevelse och utstrålning. Ett stort mervärde för alla oss lyssnare inte minst mig själv. När jag kände igen mig kunde jag tyst inombords humma instämmande och när det kom nya upplysningar så sög jag i mig som en svamp.

Efter den mörka sidan av Mozart fortsatte det än mörkare med Alexander Skrjabins märkliga musik – i alla fall under denna period av sin ganska korta levnad var han vad jag förstår närmast besatt av smått läskiga idéer. Pianosonaten nr 9 kallas ”Svarta mässan” (inte namngett av Skrjabin själv, men godkänt) och med sina pendlande utbrott på ytan utan att egentligen komma någonstans i en ständigt oupplöst klangvärld minskade inte precis oron från Mozartstycket. Vid det här laget satt publiken nästan som på nålar och Rogers inledningsord om att vi nu hade glädjen att få ha en av Sveriges bästa pianister hos oss blev alltmer uppenbar. Vårt bifall mellan de framförda verken gladde säkerligen Martin lika mycket som vår totala koncentration under framförandet av desamma.

Förra årets 200-års-jubilar Franz Liszt fick avsluta delen före paus med ett par av sina mörka stycken; dels ”Nuages gris” (Grå moln) från Liszts sena radikala år, dels ”Vallée d'Obermann” i den mognade reviderade versionen från 1850-talet. Låt mig försöka återge hur denna musikaliska vandring tedde sig för mig personligen i den mörka vinterkvällen i Stjärnhov:

Det vackert dystra mörkret skred vidare genom molnen in i Obermanns dal och syntes gräva ner sig alltmer... tills ljuset kom! Vilket underskönt ”lyft” ett bra stycke in i Liszts fantastiska verk. Jag mindes Martins ord om att herr Liszt ibland och av somliga anses ”ytlig” och ”inte kapabel att skriva 'tung' musik” - då har de inte lyssnat, säger jag... Efter ljusglimten återvände tungsinnet och allvaret i Obermanns dal, lite lättare att bära nu dock. När sedan ljuset återvände den andra gången kunde jag inte låta bli att fälla en liten tår – det var längesen jag grät på konsert... Med tillförsikt kunde jag nu åter gå ut och möta världen, till att börja med i en som alltid magnifik (!) fika.

Det hittills spelade kan man ju komma över och lyssna på både via CD, internet eller konserter lite varstans då och då. Kvällens avslutande stycke, pianosonaten av Reubke, är dock betydligt ovanligare. Obegripligt nog – vilket magnifikt stycke! Julius var en av Franz Liszts 100-tals elever, den store mästaren var inte bara en pianist med popstjärnestatus och kompositör utan också en oerhört godhjärtad och engagerad pedagog. Med mera. I Julius sonat finns förstås drag av Liszts idéer, men också framåtblickande som onekligen får en att undra vad som hade kunnat bliva av detta unga geni om han fått leva. Den unge Reubke dog året därpå i TBC. Vad jag mest minns från att nu hört sonaten för första gången är den magnifika symfoniska byggnaden av helheten. Martin fortsatte att ge oss lyssnare värdefulla ingångar till musiken så jag var ganska nyfiken på hur Bruckner, den stora orkestersymfonikern, skulle kunna passa in i en ”liten pianosonat”. Mina funderingar fick svar - det här är verkligen stor musik på mer än ett sätt, tycker jag. Tack alla för ytterligare en magisk kväll på Ateljé 42!

/Per-Erik

Efter en hel del palaver med datumen för decembers konsert så kom hon åter till oss!
"The Medtner Queen", Inese med sin spännande repertoar och behagfulla personlighet.
Kanske hade våra ändringar av datumen fått några möjliga lyssnare att tvingas avboka - det var synd i så fall - alla som varit på en konsert vet ju att det är meningslöst att försöka säga vad man missat eftersom det är själva poängen: man har missat det!
Kom ihåg följande tanke när motståndet mot att lämna det bekväma hemmet spökar i bakhuvudet - "varje gång jag tar mig i kragen och gör något aktivt i mitt liv så blir jag alltid tillfreds, jag möter något som jag annars skulle missat och det berikar mig på många sätt, ibland i helt oväntade upplevelser".

Jag var väldigt nyfiken på kvällens första stycke eftersom det är skrivet av Sofia Gubaidulina och hon har på senare år skrivit mycket musik för dragspel i kombinationer med andra instrument eller solostycken. Ni som känner mig vet ju att jag är en glad amatörmusikant just på dragspel. Sofias pianostycken är emellertid skrivna i en mycket tidigare del av hennes karriär. Jag hör dock likheter i bland annat det avseendet att det finns ett stort allvar och djup i det hon vill få sagt – så talar Gubaidulinas musik i alla fall till mig. Detta blir inte mindre tydligt av Ineses innerliga tolkning.

Konserten gick vidare med ett antal mindre stycken av Nikolaj Medtner före paus inklusive fikat – hur skulle det avlöpa denna dag då Siri-K för första gången var så pass krasslig att hon inte kunde sköta detta med sedvanlig ackuratess? Som tur var fanns allt förberett och koka kaffe klarar till och med undertecknad... Förutom Medtners mindre stycken i form av ett antal sagor (han har komponerat cirka ett dussin i tre olika omgångar) framförde Inese hans kanske mest kända sonat (nr 10 i a.moll) som kallas ”Sonata-reminiszenca”. När jag hör Inese spela Medtner så förundras mitt sinne av att ingen annan jag känner till spelar Medtner och frågan inställer sig – varför då? Oerhört trevlig musik, Rachmaninov höll Medtner för en av samtidens främsta (om inte den främste) pianister och nyfikenheten på sällan hörd musik skulle väl kunna vara en fördel? Jag är i alla fall glad över att Inese spelar honom och det skulle nog gamle Nikolaj varit också även om han tydligen inte var helt lätt att tas med...

Förväntansfullt samlar vi lilla gynnade skara (som får lyssna till en toppartist nästan som om det vore hemma i vardagsrummet) oss efter pausen för en rejäl dos av 200-årsbarnet Franz Liszt. Hoppas ni hörde Bodil Asketorps två underbara program i P2 om denna gigantiske pianolegend. Inte bara piano förresten, hans symfonsika dikter förde in ett helt nytt tänkesätt inom orkestermusiken. Vi fick höra ett lysande spel av en artist som helhjärtat verkar i musikens tjänst – Inese metamorferas inför våra ögon till en förlängning av herr pianolegend Liszts intentioner och spelar först hans storslagna Ballad nr 2 i h-moll, därefter ett av Liszts sena pianostycken ”Nuages gris” (Gråa moln) och avslutar med den undersköna ”Benediction de Dieu dans la solitude” ur sin samling poetiska & religiösa pianostycken från sena 1840-talet. Dessa tillkom under starkt inflytande av Liszts andra stora kärlek i livet, som (sägs det) fick Franz att mer ägna sig åt komposition än åt nöjen såsom kortspel & konjak... På ålderns höst ska Liszt ha sagt till sina elever (under sin livstid hade han undervisat en oerhörd mängd både begåvade och mindre begåvade lärjungar) om sina sena pianostycken (som exempelvis ”Nuages gris”): ”Ni behöver inte spela de här märkliga kompositionerna” - underförstått, riskera inte era karriärer på dessa verk. Men han fick mothugg från somliga av dem som menade att detta pekar in i framtiden, vilket han nog anade själv också med sitt uttryck ”allt jag vill göra är att kasta ett spjut in i framtiden”.

/ Per-Erik

Vilken stämning vi hade här denna februari-kväll.
Med en så framstående musiker som Roland Pöntinen, blev vår salong fylld av förväntansfulla åskådare.
Jag hade som vanligt förmånen att höra brottstycken av konserten under förberedelserna på lördag eftermiddag. Denna gång slog det mig att min fattningsförmåga inte räckte till för att förstås vad Roland gjorde - "sitter han inte och övar små skalpartier ur ett av styckena? Det kan väl inte vara nödvändigt - han lär ju kunna tonerna utomordentligt väl, misstänker jag... Vad är syftet?" så funderade jag medan jag kokade tevatten med mera och gör en idag; ty när konserten väl drog igång var det ingen tvekan om att tonerna satt där de skulle!

Det började med ett mindre känt verk av Beethoven (32 variationer i c-moll WoO 80 från 1806) som på något sätt satte en nivå av kraftfull säkerhet, eller rättare sagt trygghet - du kände som lyssnare att du lugnt kunde slappna av och njuta av en högtidsstund via den mästerliga interpretation som Roland bjöd oss hela kvällen. Helnöjda efter den kraftfulla och innehållsrika inledningen med alla dess skiftande variationer (man hade en känsla av att hade Beethoven bara haft tillräckligt med notpappaer så skulle c-moll-variationerna kunna ha pågått i evigheter...) anade vi kanske att det här kan bli hur bra som helst...

Nästa stycke var Franz Schuberts Pianosonat i a-moll D 845 från 1825. Då hade alltså herr Schubert bara 3 år kvar att leva, i allt en mogen tonsättare även om han blott var knappa 30 år då. Som "vår egen" Roger uttryckte det: "Schubert är nästan nutida i sitt sätt att 'suga ut allt' ur ett tema". Jag kan bara instämma, vilket Roland också verkade ta fasta på i en helt underbar tolkning. Fullständig tystnad i salongen och vi var ändå över 80 personer! Tack till den sensibla publiken - vi har verkligen en underbar publik.

Efter pausen med sedvanligt intressanta bakverk som smakar delikat bekant (fast man aldrig hört kakornas namn) kom huvudnumret (förlåt herrar Beethoven & Schubert) - Franz Liszts Pianosonat i h-moll. Dess fem teman som enligt somliga beskriver Ödet, Faust, Mefisto, Gud och Margarete vävs samman på ett fullständigt lysande sätt! Här lämnar Liszt den traditionella sonatuppbyggnaden men konstruerar i stället ett fullständigt makalöst stycke på ett annat sätt, inkluderande bland annat en fuga med flera av de nämnda temana i genial samklang! Det finns centralt i sonaten också ett fristående 6:e tema, en magnifik koral som kanske visar trons kraft. Sonaten avslutas stilla med fragment från temana (inklusive lite från koralen) och att ödet lägger en sista frågande suck... Åter ett stort tack till publiken som andlös satt i stillhet en tid som egentligen inte fanns, begrundande det storartade som just nästlat sig in till oss via våra öron.

Liszt blev ju småningom abbé (han prästvigdes aldrig). Mycket av Liszts senare musik pekar i än högre grad än Schuberts mot framtiden. Måndagen efter konserten fick jag höra på webbradion P2, att den storartade svenske pianonestorn Hans Leygraf avlidit i helgen. Mångkunnig, av många ansedd som något av en expert på såväl Mozart som Schubert, fick jag en känsla av att hans ande hade "tjänstgjort" under Rolands konsert och givit oss alla något utöver det vanliga?

Efter detta behövde även Roland hämta sig lite, men bjöd sedan på ett skönt extranummer: om jag inte minns fel en av Franz Liszts graciösa nocturner.

/Per-Erik

En onsdag hade vi konsert.

Det var en vanlig onsdag, men som slutade som den mest ovanliga dag.
Det var en dag där jag blev lyft upp på ett ljuvt vitt och skimrande moln.
Allt kändes mjukt, kärleksfullt och makalöst strålande.

Det var en onsdag, med besök av två musiker som kunde konsten att föra tonerna upp till högre världar.

Andrej Power, violin och Chih-Yi Chen, piano.

  Och det var onsdagen den 25 augusti 2010.

Vi tackar dessa två enastående musiker för deras magiska krafter.

En till sak som också var underbar, var att kunna möta andra åhörare som också trippade runt på sina små glittrande moln. Det blev unika möten på en annan nivå, där vi bara förstod varann, utan att ord behövde nämnas.

Livet är fullt av ljuvligheter, eller hur?

Kerstin
Ateljé42
 

Vi var alla spända av förväntan inför Julias återkomst till Ateljé 42 den 12/6 och jag tror att ingen lämnade konserten besviken...

 Den värme som producerades vid hennes besök i januari var förstås välbehövlig, men kunde det nu finnas risk för överhettning när det var juni?

 Nja, vi besökare på Ateljé 42 är ett härdat släkte så vi kunde ta de kast mellan sublim tonbildning och magnifika känsloutspel som Julia kreerar.
 
Julia är ju en helt makalös pianist och med sin totala inlevelse drar hon in oss i ett musikalskt scenario som rör om och väcker upp alla våra känslospröt. Hela kroppen och själen blir fylld av toner och dessa förunderliga vibrationer stannade kvar länge i vår salong även denna gång.

Tack Julia! för att du återkom till lilla Stjärnhov med ditt enorma musikaliska öra som tvingar oss alla att höra...

Mera konserter är förstås på gång framöver! se upp så att du inte missar nåt..!

PS. Vi hade strax över 50 besökare och bara det var njutbart.

Kerstin
Ateljé42
 

Oj vad nervöst det var innan våra Engelska musiker kom den 8:e maj.
Skulle vi få hit dem eller skulle askmolnet ta över kontrollen och ställa in vår mycket efterlängtade konsert. !?

Men så kom de, Tamsin Waley Cohen, med sin Stradivarius violin från 1730-talet och Gemma Rosefield med en cello som ägts av kungar från början av 1700-talet.
Och vilka fantastiska musiker och tillika underbara människor.

Konserten var fulländad, MAGNIFIK.......En mycket samspelt duo.

Gemma pratade och berättade om både musiken och kompositörerna och sedan berättade de båda om sina instrument.....( jag vågade inte ens komma i närheten av dessa underverk, jisses, tänk om man skulle råka.... nej det vågar man inte ens tänka på)
Vi tackar och bugar för att de ville komma hela vägen från England till oss härute i Svenska ödebygden....och ännu roligare, de vill gärna komma tillbaka....är inte det underbart, så säg!!!
( på bilden kan ni se Tamsin och Gemma tillsammans med Kerstin Grenthe, som gav våra musiker någonstans att sova och pysslade om dem på alla tänkbara sätt. Tack Kerstin ! )

Bokningarna av våra musiker rullar på. Nu har vi bokat in konserter tills i maj 2011.....Brusk Zanganeh kommer i mars, en sån där läcker violinist som man skulle vilja ha här hemma hela tiden.....i februari kommer Roland Pöntinen ( äntligen) och i april en kvinnlig trio med violin, piano och klarinett, superbra!

Forsättning följer!

Kommer ni, alla kära åhörare ?

Kerstin
Ateljé42
 

Djuro Zivkovic is a professional composer and violinist who currently works and lives in Sweden. His music is performed, recorded and broadcasted across Europe and Canada, by the leading European musicians. His music holds the Grammy Award 2010 (Grammis) with Sonanza Ensemble. His scores are available at mic.se .

Hans hemsida:  www.zivkovic.eu
Här kan ni hitta hans musik:  www.mic.se  

Kerstin
Ateljé42
 

Årets sista konsert blev en härlig och festlig föreställning.

Hanna och Henrik framförde ett program som var så mäkta fantastiskt, så varierande och fullkomligt fyllt av det mest lysande utförande.

Hanna Dahlkvist, cello, är ju, som jag sagt nångonstans förut, en guldgruva. Hon lever sig helt in i musiken och fullkomligt ger oss allt. Helt suverän.
Henrik Måwe är precis lika bra i sitt pianospelande och tillsammans är detta ett PartnerPar av högsta klass.

Lycka

Kerstin
Ateljé42
 

När vi får så här strålande musiker hit till oss är det svårt att hitta ord och inte bara repertera sig med orden Fantastiskt, Underbart. Konsten att hitta ner till kärnan av upplevelsen, att hitta orden till upplevelsen......! ?
Någon gång i framtiden kanske jag kommer dit !

Hur skall jag då förklara att denna konsert var mäkta professionell, utsökt framförd och strålande på alla sätt. En mästare på violin är Bartosz och Asuka kan sina tangenter till fullo. Sen när man lägger till deras finkänslighet, uttrycksförmåga och samklang....då behöver jag inte säga så mycket mer.

Bartosz kom iklädd frack och Asuka i lång svart klänning.

En konsert i högsta klass på alla nivåer.

Jag tycker synd om er som inte fick uppleva detta.

Väl mött till årets sista konsert i december. Ni skulle bara våga att missa den.
Kerstin

Hej kära vänner

Så har jag då missat att uppdatera nyhetsbladet. Sist jag skrev så var jag tvungen att gå ut med vår lilla hund som inte klarade att vänta längre. Så det blev en lång promenad för nu har det nästan gått en månad.

Så vad har hänt sen sist.

Jo, först av allt så har vi haft en man här som spelat på sin violin, de mest otroliga verk. Mats Zetterqvist. Han kom och gick direkt in i salen och blev mycket förtjust i vad han såg. Sen övade han en timme och berömde oss för både en underbar stämning i konsertsalen och fantastisk akustik.

Det kom ett 30-tal åhörare och kvällen blev mycket lyckad.

På måndagen efter så åkte vi till Stockholm och träffade Staffan Scheja. Vi skulle möta honom på Lilla Akademin och vi hade ingen aning om var den låg. Men med hjälp av eniro så hittade vi till slut rätt.
Lilla Akademin är ju en suverän inrättning där alla elever spelar sitt eget instrument, inbakat i den vanliga skolgången.
Vi talade med Staffan om vårt projekt och han undrade ju snabbt vad vi hade för piano. När vi berättade att Henrik Måwe varit hos oss och testat flygeln och godkänt den, så var Staffan nöjd och bokade välvilligt upp en konsert hos oss. ( Henrik är en av Staffans elever)  Så den 17 oktober kommer SCHEJA.
Tänka sej !!!!

Så, inte nog med detta...när vi kom hem och kollade email, så hade vi fått en ny bokning.!!  Denna gång av 2 st helt fantastiska, mycket framstående unga musiker från England. Läs mer om dem i programmet för 2010.

Oj oj oj,  här går det undan minsann. Det gäller att hinna med i svängarna.

Nu har det varit mest en massa uppdateringar och sen iordningställande inför försäljning av tangenter. VI MÅSTE JU HA KVAR FLYGELN. Nu har jag börjat gå ut och söka sponsorer. (vilket inte är det som jag tycker är roligast precis)
Men det måste göras.

Vi har ett unikt projekt. Vi har unika musiker. Vi har unika medlemmar. Vi har en unik konsertsal. Då ska vi väl också ha en egen unik flygel, eller hur.!

Ha en god och solig stund tills vi ses i slutet av juli, den 25:e.

Ps. vi kanske får hit några musiker som vill använda lokalen för att öva. Alla medlemmar är välkomna att komma och lyssna. Jag meddelar närmare.

Hälsningar Ateljé 42

I förra veckan åkte vi in till Stockholm, till Kunglliga Musikhögskolan.

Där spelade en kvartett som vi gärna ville lyssna på. Tre av dem är syskon, Kersti, Jon och Hanna Dahlkvist och den fjärde är Bartosz Cajler från Polen.

Så unga och redan spelar de med en mogenhet som får en att rysa av välbehag. Helt fantastiskt.

De spelade bl a annat Debussy´s stråkkvartett i g-moll, op 10 och jag har fått den stora äran att berätta att denna kommer de också att framföra hos oss den 19 april. Vad det mer blir vet vi ej ännu.

Jag kommer att skriva mer om dem i Programmet.

En konsert som vi med största glädje rekommenderar till er alla.

Jag ber er observera att det är en del ändringar i Programmet för 2009. Konserten som var annonserad i mars är inställd och vi skall måla taket (förhoppningsvis). Aprilkonserten har ändrat datum, tid och artister. Det är alltså Dahlkvistkvartetten som kommer söndagen den 19/4 kl 18.30. Skriv upp det!!


Vi hörs
Kerstin

Jag skulle ju ha börjat skriva alla nyheter här från när vi började, men det kom jag på igår.
Så då börjar jag idag istället.

Idag är det det 2 februari. Vi har 12 dagar kvar tills vi öppnar portarna och vi är inte färdiga ännu. Just nu målas väggarna !!
Det är svårt att välja färg till en så pass stor yta. För stark färg blir inte bra, för den tar över hela lokalen och för svag färg blir lite tråkigt. Vi vill ha värme och glädje och skönhet och lugn. Men nu har vi bestämt oss och blandat egna färger. Tjusigt blir det nog när det är färdigt. Jag tänker inte ta några foton utan ni ska få se själva när ni kommer.

Helt klart blir det inte. Vi skulle ha fått låna en byggställning för att måla taket (det är ju väldigt högt men när vi behövde den så var den upptagen och vi får snällt vänta. Och electricteten är inte klar heller, så vi får en konsert med provisoriskt uppställda bygglampor (provisoriskt med finess förstås)

Att ha en karl som är uppåt väggarna hela tiden är ganska behagligt faktiskt.............

Vi hörs
Kerstin/Schussi